Den tiden och dom minnena som jag saknar kanske mest just nu (bara för att dom känns så avlägsna) är när jag var 14, 15 någonting och jag, Isa och Becca bodde i Jumkil alla tre. Vi gjorde alltid något, vi hade alltid varandra några hundra meter bort, det fanns knappt en stund när någon av oss behövde ha tråkigt. Och allt dumt vi gjorde. Nu inser jag hur jävla korkade vi var ibland och hur illa saker kunde ha slutat men vi klarade oss, vi verkar ha haft någon eller några som vakade över oss. I alla fall så är nog alla dagar och dumheter med er mitt favoritminne.
We're a tripod, if you knock out one of our legs, we all fall!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar