Jag tänkte i alla fall berätta om ett av mina värsta ögonblick, men ett som jag är glad över att jag var närvarande vid.
När jag var två skaffade vi en katt. Han och jag växte upp tillsammans och han var mycket mer än ett vanligt husdjur, han var så klok. När han blev femton började han bli dålig och för ca tre år sen var vi tvungna att ta bort honom. Vi har en bekant som är veterinär och som skulle komma hem och göra det. Jag åkte hem tidigare från skolan den dagen och vi låg på soffan tillsammans hela dagen. På kvällen kom vår bekanta. Vi låg i min säng när hon gav honom sprutan sen gick hon ut och lämnade oss ifred. Jag höll honom och tårarna rann, rann och rann. Jag kände hans sista andetag och hans sista hjärtslag. Han såg så fridfull ut. Vi begravde honom en bit in i skogen på tomten i en liten vit kista som pappa byggt ihop. Det var så himla fint alltihop, min fina prins. Jag grät flera timmar efteråt och jag kommer aldrig glömma hans slappa kropp när jag bar ut honom från mitt rum.
Mamma har satt upp en marschallhållare vid hans grav och under det mörka halvåret brinner det alltid ett ljus för honom där. Han är och förblir den bästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar